Musiken pulserade högre, men ändå mild

"Varför gör du det här?" Hon talade som om hon inte förväntade sig ett svar.
Hennes röst trängde igenom den stilla luften av vår mållösa enhet,
Så plötsligt att mitt hjärta hade hoppat till.
"Jag gör ingenting", sa jag, men jag har inte ens trott det själv.
"Detta är vad som är bäst för mig, för dig, för oss", eller kanske bara för mig tänkte jag,
som en tår bildas i hennes öga.
Musiken strömmade genom högtalarna och vi förlorade oss i rythmen.
Hon tittade ner en kort stund och slöt ögonen lite längre än en vanlig blinkning.
Sedan grät hon. Sedan skrek hon. Sen skrek jag,
Nu strömmar bekännelser, med inga svar eller lösningar,
Vi visste knappt frågan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0